Att gå gymnasiet med Asperger.
Jag är en 18-årig tjej med asperger och social fobi. För varje dag som går blir jag mer och mer medveten om mina problem, mina hinder. Jag har insett, även om jag inte riktigt vill förstå det, att jag faktiskt har ett handikapp. Ett funktionshinder. Orden har en negativ klang, vilket gör att jag helst inte vill kännas vid dem. Men det är just vad mina "problem" är. Hinder för att fungera korrekt.
Gymnasiet är och har varit den jobbigaste skolperioden jag någonsin haft. Jag har nu avklarat två år och det tredje väntar runt hörnet.
I juni gick jag ut tvåan med F (icke godkänt) i 4 av 8 ämnen. Detta för att jag legat efter hela läsåret, pga att jag inte orkat gå upp på morgonen och för att jag ibland känt mig "tvungen" att ta lite ledigt för att det blivit för mycket.
Istället för att sommarläsa ska jag komplettera ämnena i höst, samtidigt som jag ska påbörja gymnasiearbetet, starta UF-företag, och börja flera svåra kurser. Tillsammans med den sociala ångesten och det utanförskapet jag konstant, varenda minut känner, kommer det bli rätt ut sagt riktigt jävla tufft.
Jag är mutistisk, vilket innebär att jag i vissa situationer inte kan prata. Genom livet har skolan alltid varit det svåra för mig. Och även idag, vid 18 års ålder, kan jag inte konversera med mina klasskamrater. Ångesten är för stor. Det är som att det inte är naturligt för mig att prata. Att säga någonting alls. Jag hälsar inte ens på mina klasskompisar.
Ju äldre jag blir, desto mer medveten blir jag om hur folk ser på mig. Jag är nu helt medveten om att folk ser på mig som avvikande, udda, konstig, tyst, blyg. Känslan av utanförskap, att inte höra till, att inte ingå i gemenskapen, är nu större än någonsin. Jag har en del komplex för mitt utseende, men det djupaste komplexet jag har är min personlighet. Den får mig att må extremt dåligt, och känna mig väldigt ensam.
Även om man inte ser "fantastisk" ut så har folk ändå kompisar, vänner, bekanta. Jag har en vän, och på sin höjd kanske tre som jag ändå kan räkna som bekanta. Jag mår väldigt dåligt över att jag har så få personer i min bekantskapskrets. Att jag har så få bekanta är en direkt följd av mina mentala hinder. Den stora sociala ångesten, mutismen, den sociala inkompetensen. Jag har hittills aldrig varit självmordbenägen, men är det något som fått mig känna att jag inte vill leva såhär så är det aspergern. Den satans jävla aspergern. Den sociala ångesten. Tystnaden. "Blygheten".
Att jag startade den här bloggen är främst för att nå ut till ungdomar med autism/asperger, eftersom jag själv är ungdom och känner mig ensam och mår extremt dåligt över diagnosen. Jag vill att ungdomar och andra med asperger ska veta att det finns fler med samma/liknande problematik. Som också går igenom ett jävla helvete.
ADHD t.ex. är idag väldigt uppmärksammat och enligt mig, väldigt accepterat, jämfört med autism/asperger. Detta är dock bara min personliga åsikt. Några kändisar som har diagnosen är Viktor Frisk, Tova Helgesson, Anders Bagge och otroligt många fler. Det pratas ganska öppet om ADHD, man är liksom en vanlig person bara att man är ovanligt hyper och känsloladdad, men ändå "normal", liksom.
Har man asperger/autism är man avvikande, onormal, socialt awkward och konstig. Jag kan skriva under på mycket av detta, men det som är otroligt sorgligt för mig är att om jag med asperger bara inte led av den sociala ångesten och de sociala hämningarna som jag gör och har gjort hela mitt liv, så skulle jag kunna vara "ganska normal" och inte alls lika uppenbart avvikande som jag idag är i t.ex. skolan.