Min skolgång med Asperger från 11 till 18 år.

Jag har vetat sedan 11 års ålder att jag har asperger. Jag såg ett TV-program där en kille/ung man med asperger intervjuades och när jag såg hans undvikande beteende och monotona röst tänkte jag direkt - det där är jag. Jag googlade genast upp diagnosen och insåg ännu mer att diagnosen stämde in på mig. 

 

Det var då i femman, när jag var 11 år, som de allvarligare problemen började. Min bästis, som varit den enda jag umgicks med i skolan vid den tiden, bytte skola och jag blev ensam kvar. Det hände ibland att jag fick vara med några andra tjejer på rasterna, men jag kände inte dem, och kom aldrig in i gänget. Jag började skolka, försov mig på morgonen och blev nedstämd. Jag blev instängd och reserverad, efter en hittills lyckad skolgång med iallafall kompisar som gjorde mig trygg så att jag kunde leva ut lite. Jag började leva mitt liv på nätet, där jag spenderade otroligt stor del av mitt liv. Mina kompisar fanns där.

 

I sexan, när jag var 12, byttes klasserna och jag hamnade med en gammal bästis från lågstadiet. Vi hittade varandra igen på allvar och vi gjorde allt tillsammans.

Över sommaren hade en stark aggression och nedstämdhet växt till sig. Jag började provocera och störa, främst min klasslärare.

 

I samma veva, någon månad efter terminsstarten, beslöt BUP och jag att jag skulle testa SSRI, Sertralin. Poängen var att jag skulle kunna prestera bättre i skolan (våga mer), och förmodligen även mot min nedstämdhet. Sertralinet släppte precis som de sa på hämningar så jag vågade vara aktiv på idrotten och prata mer, men iochmed min starka aggression inom mig resulterade det även i att jag blev utåtagerande. Jag provocerade min lärare, började göra illa mig själv (även i klassrummet för att provocera), började bli impulsiv. Jag fick byta till en liten specialgrupp som fanns på skolan redan efter höstlovet.

 

Vid 13 års ålder, precis när jag slutat sexan, diagnostiserades jag med Aspergers syndrom. Jag hade själv bett om att få bli utredd på BUP, där jag hade gått för att få hjälp med mina sociala problem sedan jag var 11. Jag blev inte ett dugg förvånad över diagnosen då jag redan varit säker på att jag haft den i två års tid.

 

Sedan kom högstadiet. En ny skola, stor, med ungefär 1300 elever. Min bästis från sexan hamnade i samma klass som mig, men vi hade glidit ifrån varandra under sommaren på något konstigt sätt, så sjuan spenderade jag till stor del helt ensam. Alla andra hade kompisar att vara med, men inte jag. Några gånger försökte äldre tjejer från nian prata med mig. Jag kan förstå hur tragisk och utsatt jag måste ha sett ut, och det var jag ju också. 

 

I åttan började jag och min gamla bästis från sexan återigen hitta tillbaka till varandra. Jag lyckades bli vän med hennes kompis. Det blev lite triangeldrama eftersom hennes kompis tyckte jag tog över henne. Tillslut blev det bara jag och min bästis igen i nian. Det funkade bäst så. 

 

Under hela min högstadietid var jag totalt omedveten om vikten av utseende, kläder, smink och hår. Det var först i slutet av nian som jag försökte använda lite av min bästis concealer då jag hade grova komplex över mina mörka ringar under ögonen. Ibland när jag stod på toan och såg mig själv i spegeln så kände jag att jag absolut inte kunde gå ut och visa mig som jag såg ut under ögonen.

Jag hade mycket finnar, oplockade ögonbryn, kort hår, omoderna, konstiga kläder och var inte direkt snygg. Jag förstår att jag var utstött och att jag fick kommentarer. Precis innan vi slutade nian råkade jag och en tjej komma emot varandra lite grann, och då sa hon till sin kompis "jag rörde baciller". Jag blev väldigt arg och ganska sårad, men jag hade min bästis jag kunde prata ut med.

 

Så kom gymnasiet. En helt ny skola. Även den här väldigt stor. Även om min klädstil i ettan inte var lika illa som i högstadiet så klädde jag mig (enligt min åsikt idag) nerklätt. Fula munktröjor som inte ens satt bra, fula tröjor. Inte en droppe smink hade jag i ansiktet heller, och jag hade inte börjat med Basiron så jag hade fortfarande mycket acne. I början var jag med 4 tjejer. Bokstavligt talat, var med. Jag pratade knappt någonting, för jag kan inte småprata, och speciellt inte i skolan. Sedan droppade de av, så jag hade bara en tjej kvar att vara med. Under ettan försov jag mig mycket sällan.

 

Tvåan i gymnasiet förändrade mig mycket. Jag började sminka mig. Varje dag. Från och med första dagen i tvåan har jag aldrig gått utan smink. Jag hade nya kläder. Crop tops. Jeansjacka. Shorts. Kappa. Fortfarande hade jag kvar min kompis från ettan. Jag uppskattar att jag har henne, så jag inte går helt ensam. Men vi är inte nära överhuvudtaget. Vi har aldrig setts utanför skolan. Under tvåan försov jag mig nästan varje dag. Jag klarade hålla schemat en vecka, sedan orkade jag inte. Jag hade, och har, ingen motivation att gå upp på morgonen, så jag missade nästan alltid första lektionen.

Jag gjorde 2 muntliga redovisningar, i form av att sitta ensam med läraren och diskutera en bok på engelska. Jag var väldigt nervös, svettades och hade väldigt svårt att uttrycka mig båda gångerna. Ibland satt jag helt tyst. Jag fick inte godkänt först, men fick godkänt andra gången.

 

Idag är jag 18 år och ska börja trean om en månad. Jag gick ut med icke godkänt i 4 av 8 i juni. Jag ska komplettera ämnena i höst. Jag fick dock B i svenska skrivande. Självklart just i det ämnet, eftersom det jag är bra på är att skriva.

 

Syftet med att jag skriver det här är för att jag vill att andra ungdomar med asperger inte ska känna sig lika ensamma. Jag känner mig väldigt ensam, och mår väldigt dåligt över min diagnos och problematiken den medför. Jag kämpar varenda dag, med mig själv, sociala situationer, vardagliga sysslor, krav, social fobi, känslor och tankar.

Jag kämpar dagligen med att känna att jag är avvikande, annorlunda, inte platsar, inte har tillräckligt med vänner. Jag är fel, fel, fel. Jag har många hjärnspöken som trycker ner mig.